JAN-ERIK ULLSTRÖM

Slutet är här. Uppföljaren till Frid & Fröjdh avslutar serien.

 

Allt började med att min rygg återigen gav upp. Inte så konstigt med tanke på att jag lade tak på stugan ute i Mårum, med ett måndagsexemplar till kropp. Det sa pang och jag hamnade på sjukhus första semesterveckan 2014. Hur mår bra när jag mår dåligt? Skriva något roligt såklart. Jag kombinerade det med min inre vilja att hylla hembygden.

​

Resultatet blev Frid & Fröjdh. Sen det oplanerade syskonet Skrot & Korn. Sen kom den på allmän begäran framavlade Far & Flyg. Nu håller du slutet i din hand. Mitt och seriens avsked. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så älskat. Så stort.

Det är ju så att jag växte upp i Locketorp. Född 1977. Som mobbad i skolan var det en befrielse att komma hem till en helt underbar värld av grönskande äng och skog, en uppsjö olika djur, udda kufar i gubbkeps och tannalösa käringer. Men det var inte jag som byggde den där landsbygden. Det var 30- 40-och 50-talisterna. De som i sin tur ärvt den av sekelskiftesmänniskorna. Det finns alltid någon före. Det viktiga nu är vad vi gör som kommer efter.

​

På 90-talet hände något med landsbygden. Det mysiga började ebba ut. Det tog några år till innan Sunes Livs stängde ner i Ulvåker. Ica i Väring likaså. Banken, Posten, kiosken och annat bleknade in i minnenas värld. Järnvägsbommar byttes ut mot broar och undergångar. Lika bra det i och för sig, för när chauffören sick-sackade över rälsen med skolbussen var det många som höll andan.

 

Men även runtom mig ändrades allt i samma takt som jag själv förändrades. De små gårdarna som haft sina fyra kossor och ett par grisar bytte ägare, när den gamla generationen försvann. Och med dem försvann djuren. Med djuren försvann det småskaliga bruket av den jord jag tog mina första steg på. Där jag byggde min första koja, lekte Star Wars och var ett barn kanske lite för länge. Tack Calle och ni andra, för att ni fanns där. Men med tiden var det som om en blöt filt lades över den hjärtliga stämning som landsbygden alltid skimrat av.

​

Att det är fest på Liden i mina böcker är för att jag önskar att det fortfarande var så. Men där har ingen dansat sedan 90-talet. När bygger vi en ny dansbana allihop? Solbacken är mitt smått orörda paradis i sinnet, där de jag önskar det fanns fler av huserar. De som snart inte längre finns kvar bland oss. De som gav så mycket mer än många av oss andra gav tillbaka.

​

Nu låter jag som Egon märker jag här. Bittergubbe. Men då vill jag slå ett slag för att allt nu håller på att vända. Jag känner det. Jag ser det! Allt fler söker sig tillbaka till rötterna. Till den bygd där lugnet besegrar stressen och folk har börjat hälsa på varandra igen. Det får mig att le med hjärtat.

​

Kliv nu in i Byatorp en sista gång och var med och säg adjö till Egon, Gunnar, Bengt, Agnes, Kjell-Elvis och de andra. Till och med prästajävel kommer att vara saknad. Själv kan jag nog aldrig säga farväl till dem på riktigt. De är trots allt och har alltid varit en del av mig.